Vi hade en underbar dag idag på stranden. Faktiskt så var det här årets första dopp!! Både för mig och barnen...jaja bättre sent än aldrig. Vi plaskade och badade och lekte från kl 10:30- 14:00 då vi tog båten tillbaka. Jag har aldrig varit på vålön eller någon annan ö i skärgården för den delen...och det kommer jag absolut att göra om för det var jätte roligt. Det var verkligen värt de 70kr jag betalade för mig och barnen tur och retur till ön.

Något jag tänkte på när vi var och badade, för vi var inte själva på stranden, var hur rädda folk  var för varandra!?
På väg till vår filt under en tall så gick Noel lite närmare "grannfilten" för han såg en badring. Mamman som satt där såg att Noel var på väg mot badringen och hennes ansiktsuttryck var precis som om (argt) "vad gör han, det där är min badring, den rör du inte". Det såg ut som om hon skulle springa upp ur solstolen och bli jätte arg på Noel. Hon såg verkligen arg och chockad ut precis som om han tänkte sno den! Jag själv blev chockad och lite ställd. Skulle det komma fram en unge och röra min eventuella badring så skulle jag prata med barnet och säga att den inte fick ta badringen eller kanske låta barnet låna den om vi inte använde den. Men visst, det kräver jag inte av någon annan, men hon behövde inte se så arg ut! Jag ropade iallafall på Noel som lät bli badringen och kom till mig.

Sen kom det en liten flicka fram till gungbrädan som Martin och Noel gungade på. Hon fick vara med och jag hjälpte till med att gunga för vikten blev lite ojämn. Hon kom en gång till när vi gungade och då ville hon att jag skulle hålla hennes mjukisdjurskatt när hon gungade och självklart gör jag det så den inte blir sandig.
Hennes föräldrar såg att jag höll hennes katt och pappan kom fram och verkade lite besvärad och hämtade katten och försökte ta med henne från gungbrädan, precis som om hon var till besvär för oss eller för att hon inte skulle bli till besvär.

Jag vet inte varför människor är så rädda för att det ska vara till besvär för någon annan. Helst håller de sig på sin kant och umgås inte med andra som de inte känner, inte prata, inte leka... Vilken inställning får då deras barn? Inte prata med främlingar alls för då kan det kännas besvärligt för dem, inte trampa någon på tårna utan det är bättre att hålla sig på sin kant. Vilket kyligt samhällde det blir då! Vi var ju alla där för samma sak, att bada och leka och vad skulle det då göra att våra barn lekte 15 minuter tillsammans!?

En liten kille kom fram och pratade med oss och lekte med Martin och Noel. Jag tror han var där med sitt dagis eller en släkting (fick ingen riktig kläm på det). Han följde med oss i lekparken och i vattnet. Även den tjejen som var med honom såg ut som om han skulle vara till besvär för oss. Efter de två föregående upplevelserna blev jag lite osäker på om han skulle få vara med, dom kanske trodde jag hade några baktankar som lät pojken leka med oss....det kändes som så! Men han var med oss i strandkanten och vid lekparken.

Det blev en sån kylig känsla på stranden när människor var så rädda för att umgås med andra och när deras barn skulle kunna vara till besvär. Jag är inte van med att det är så, så jag kände mig lite bortkommen, där jag glad och positiv ,jätte gärna lät de andra barnen vara med och leka med oss. Jag pratade med barnen och tyckte det var jätte roligt att Martin och Noel träffade strandkompisar.

Är det bara jag som är så!? Varför är människor så rädda och misstänksamma!?