Något som är väldigt viktigt när ett barn har föräldrar som har olika modersmål är att föräldrarna bör prata det språk som de kan bäst! Om en av föräldrarna ska försöka prata med sitt barn på ett språk denne inte behärskar fullt ut så kommer barnets kommunikation att stanna på en lägre nivå jämfört med andra barn.
För att få ett rikt ordförråd är det viktigt att den som talar mycket med barnet och är hemma med barnet talar sitt modersmål. Små barn som är tvåspråkiga har en förmåga att skilja de båda språken åt som de lär sig. Detta betyder att de aldrig blandar språken omedvetet, utan de vet i vilka situationer och till vilka personer de ska använda ett visst språk. Tvåspråkiga barn har en fördel då de har inblick i två språk då det gäller språkets uppbyggnad och kulturella drag.
Även om modersmålet inte är det språk som talas i det land ni bor så är det ändå bäst att låta barnet få ett språk rikt på ord, än att barnet ska lära sig ett språk halvdant och med få ord. Barnet kommer ändå i sinom tid att lära sig det språk som gäller i landet ni bor!
Nu kan det kännas som om att jag säger emot mig själv om man ser till inlägget med teckenspråk. Men så är inte fallet! Teckenspråket är ett språk som hjälper barnen att göra sig förstådda innan de har möjlighet att forma egna ord med hjälp av talet. Att föräldern inte kan teckenspråket bra spelar ingen roll då man i samband med tecknen även talar orden! Och det är dessa ord som barnet ska lära sig, tecknen är bara en hjälp. Om man nu vill tala teckenspråk med sitt barn och man är en tvåspråkig familj så är det bäst att föräldrarna använder samma tecken fast de säger dem på två olika språk!