I morse fick jag veta av Martin vad en Triceratops är.

Noel har fått en dinosaurie i födelsedagspresent och Martin ville veta om det var en köttätare eller en växtätare. Så vi tog Martins stora bok om dinosaurier och kollade upp det.
Noel hade fått en Stegosaurius och den var en växtätare kom vi fram till. När vi bläddrade i boken pekade Martin på en dinosaurie och sa "det där är en triceratops". Jag har aldrig hört det namnet så jag blev helt chockad att han kunde det!

Igår kväll så läste vi Martins nya bok om hunden Bolt. Då hade det gjorts ändringar i texten som inte stämde överrens med filmen och de hade skrivit att det var jordnötspåsar som låg i kartongen som han ramlade ner i. Jag kunde inte komma på vad det hette, det material som han ramlade ner i. Jag frågade Martin: "cellplast heter det", svarade han då. Daniel och jag kollade på varandra och var helt chockade, fast mest var Daniel chockad. Det var ett tag sedan vi såg filmen och cellplast är inte något vi pratar om hemma.

Men det är ju så att barn kommer ihåg mycket mer än vad vi vuxna gör. För vi vuxna sållar bort sådant vi inte tycker är viktigt, barn å andra sidan tar in allt de får höra och se, allt för att lära sig nya saker. Så det är viktigt att ta tillvara på den tiden då de lär sig saker för här har man som förälder att chansen att lägga en bra grund inför framtiden. Jag tycker att det är viktigt att förklara saker för barn, hur saker fungerar, varför det blir så och så osv. Lägger man grunden tidigt så kan de mycket sen när de blir äldre ochh kan bygga ut sina baskunskaper.

Martin älskar verkligen att lyssna på sagor och det tycker jag är jätte bra för hans orförråd utvecklas något enormt just nu. Det kommer nya och svårare ord hela tiden.
Sen är det också roligt att han har börjat att intressera sig för pysseltidningar där det gäller att "hitta fem fel", följa vägen för att se vem som kommer fram till huset" (t ex), "hitta de figurer som är lika" osv.

Visst är det roligt att se hur barnen utvecklas och växer för att bli stora. Tänk att de en dag ska klara sig helt själva och kunna saker helt själv. Det känns väldigt bra att veta att jag som förälder ha varit med och lagt grunden för hans framtida kunskaper, att jag har hjälpt honom att lära sig saker som han behöver kunna senare i livet när han ska kunna allt helt själv!

Man känner verkligen vilket ansvar man har för sina barn och deras framtid! Jag vet också hur stolt jag kommer bli när han kan klara sig på egenhand ute i världen, tänk att veta att jag som förälder har hjälpt till så att han kan allt helt själv, vilken känsla!